9 månader

så länge får man vänta innan det lilla livet vill titta ut.
Det var lååååånga månader som jag nu i efterhand inte minns särskilt mycket av. Det känns som att det mest bara var väntan.
Nu har han varit här i nio månader. Varje dag, varje natt och nästan jämt med någon av oss. Och dom nio månaderna har gått väldigt fort!
Vikt och längd har jag ingen aning om numera. men han växer i alla fall. Han når upp till knopparna på spisen, över hela soffbordet och står han på tå når han upp till kanten på hyllan i vardagsrummet. Och på något vis lyckas han oftast pilla ner nånting fastän vi numera ställer upp allt så långt vi kan, man han ser det och verkar bli ännu längre och lyckas ofta med sina små påhitt.
Han har nu också börjat busa med sig själv. Det är så gulligt! Han ställer sig till exempel upp i sängen och håller i sänggaveln vid huvudändan och så släpper han taget och landar i sängen och skrattar! Han tar också kuddarna och gömmer huvudet under dom och ligger och fnissar för sig själv och lägger kudden fram och tillbaka över huvudet och skrattar. hihi! måste försöka filma det någon gång för det är riktigt underhållande!

härliga, härliga lördag!

vilken härlig dag!

Det bränner lite smått i ansiktet och särskilt på läpparna. Jag och Elias tog en promenad och stannade på lekplatsen på carlshöjd. Elias gillar att gunga och han gillar att titta på när stora barn leker och springer omkring. Han skriker och försöker prata med dom. Han är så söt! När vi gick hem så slocknade han i vagnen. Då fixade vi balkongen och sen la jag mig ner och njöt av solen och lugnet och Lars for och fiskade med sin äldre bror och min äldre bror. Jag fick ligga ner i 1 minut. Sen vaknade Elias. Vi dolade på ute en bra stund innan vi gick in för att äta. Så skönt! Lars kom hem tomhänt. Eller ja, utan fisk i alla fall. Men en flaskpost hade dom hittat. Han har skickat ett brev till den 6-åriga killen som skickade den för ett år sen. Han blir nog glad att få svar.

För övrigt så håller Elias på att bli en vampyr. (där brås han på mig) Inga mitten-tänder i överkäken, utan dom på sidan som kommer först. Båda två samtidigt. haha!

urladdning

här har det varit tyst ett tag. Vi har haft mycket i huvudet och diskuterat och grejat på med bank osv. Nervösa dagar och en olidlig väntan på att budgivningen på radhuset skulle dra igång. Så idag blev det av. Budgivningen, alltså. Men vi kunde inte konkurrera ut en av de intresserade, och fick lägga oss till sist. Känns tråkigt och surt. Tomt.
Men, det kommer väl fler tåg.
Larsa blev fruktansvärt besviken, men nu hör jag hur han busar med Elias. Tur att Elias är här och gör besvikelsen kortvarig och vänder humöret för oss!

12 dagar

igår fick jag nosa på S och Ps lilla sötnos. 12 dagar gammal och så otroligt liten och söt! Jag hade helt glömt bort känslan att ha en så liten människa i ens armar. Det går så fort! Och när jag ser tillbaka så kommer jag inte ihåg att han sov. Kändes som att han aldrig sov. Bara åt och skrek. Men ser man på bilderna från den första tiden så var det mest en sovande Elias. Så hur funkar det där nu igen? Är det inte så att det sägs att man förtränger det jobbiga och bara kommer ihåg rosenskimmret? Verkar iaf inte funka för mig. Jag minns dom kaosartade nätterna, onda bröst och en argt fäktande, gallskrikande liten bajsmaskin. Visst var det en häftig känsla och översvallande kärlek som vägde upp för allt, och idag så är det ju en helt annan sak. Men ändå, ska man inte glömma det jobbiga? Är det inte naturens sätt att säkra människans fortplantning?

lilla älsklingen, 11 dagar gammal. Sovandes...

lille mannen

Elias kryper nu på alla fyra mest hela tiden. Ibland glider han ner till ålandet, men det blir alltmer sällan. Nu går det dessutom så otroligt fort när han sätter av så kattmaten lever ständigt farligt.

en härlig dag för nån vecka sen var vi ute och njöt av vårsolen nedgrävda i en snöhög vid nydala. vi gillart!

Elias sover i sin säng.
Elias sover i SIN säng!
Elias SOVER i SIN säng!

Han somnade dessutom av sig själv.
VICTORY!!!!!

hurra för ärliga människor!

Det kan ju bara konstateras att det finns ärliga, fina människor som inte tar saker de hittar, utan lämnar in dem eller låter dem ligga kvar. Mitt USB-minne var inlämnat på studentexpeditionen och trots att jag inte kunde beskriva det särskilt väl så återfick jag det. Hurrrraaaaa!

Nu ska jag försöka komma ihåg saker bättre och sluta vara glömsk.

peace out!

förvirrad

Vart skall detta sluta?
Jag har större delen av mitt liv ansett mig som rätt ordningsam och med koll på läget. Men nu har något hänt. Jag inser att jag blivit virrig. Jag tappar vantar och mössa 2 ggr på 2 dagar. Jag går på fel föreläsning. Jag glömmer inloggningsuppgifter till datasalen på universitetet. Jag glömmer att ringa folk och svara på sms. Jag tappar mitt lånekort till biblan, och köper ett nytt för att sedan hitta det gamla på golvet hemma.
Men nu får det vara nog! Idag inser jag att jag (förmodligen) glömt mitt USB-minne i datorn på universitetet. Inte bra. På det har vi hela befolkningsprognosen med tabeller, diagram och all statistik. Många timmars arbete som jag hoppas, hoppas, hoppas finns kvar någon stans. Jag hoppas att minnet sitter i datorn när jag kommer dit imorgon. Annars vet jag inte vad jag gör. Gråter floder förmodligen. Jag blir lite rädd för mig själv. Tanken på att vi har sals-tenta på den här kursen gör mig onekligen rädd att jag inte kommer klara den. Jag gillar inte sals-tentor. Och i ett förvirrat, glömskt tillstånd gillar jag dom inte mer.
Är detta en bi-effekt av mödraskapet? Eller är det nåt allvarligt fel på mig?

don't eat macaroni!

efter seminariet idag skulle jag gå på en lunch-föreläsningen. Jag hamnade dock i fel hörsal, och fick lyssna på en av grundarna till DEM collective och blev så inspirerad! Jag är glad att jag blev instängd och inte hade möjlighet att gå ut, för denna kvinna peppade upp mig rejält. Inget är omöjligt. När det inte gick att få tag på en t-shirt som var tillverkad under mänskliga förhållanden, bestämde hon och en väninna sig för att starta en egen tygfabrik. De använder bara ekologiskt odlad bomull utan kemikalier och deras anställda har skäliga löner som faktiskt går att försörja sin familj på! Bara detta är smått otroligt när man ser till hur textilindustrin till största del ser ut. Så, gå in och kika här om ni är sugen på att handla, eller bara vill veta mer. Deras filosofi att starta ett företag för att komma till rätta med de orättvisa villkor som finns inom företagsvärlden, är ju rätt häftig!

Elias The Vilding

Elias 8 månader +1 dag

det händer numera rätt ofta att jag får lite smått svindel över hur fort tiden går. åtta månader är våran lilla älskling. det här året, vars har det tagit vägen?
snuvan är fortfarande jobbig för lilleman, men hanterbar och inatt tog lars honom helt själv för första gången. ingen-amning-på-natten-projektet är igång! det blev visst en väldigt jobbig natt, men jag märkte ingenting. jag vaknade kvart över sex av Elias skrik och gick upp för att avlasta en urslut lars som fick sig en välbehövlig sovmorgon.

idag tog vi en promenad till maxi som blev lite längre än tänkt, och var borta i 2,5 timma. men skönt var det då temperaturen var så behaglig. nu ska här kokas köttgryta och bakas smarrig lördagsefterrätt.

klätterapa

nu har vi en liten klätterapa här hemma. Det började lite smått för ett tag sedan, och nu ska han klättra på allt. han vill gärna dra sig upp och är inte helt oförsiktig utan tar ibland tag innan han drattar omkull, men man måste vara snabb nu för att hänga med den lilla gossen.



snorig är han också. vilket vi hoppas ger med sig snart så vi får sova lite mer om nätterna.

Storgrabben!

skämmes

imorse insåg jag att jag glömt att ringa och gratulera mina kära vän på födelsedagen. Hon som alltid kommer ihåg, och alltid ringer. Och aldrig har glömt. Och som är så mycket bättre än mig på att få tummen ur och ringa och vardagssnacka. Hon är fin, min vän. Och nu ska jag ta tummen ur och ringa henne och skämmas lite till.
Sen ska jag bli frisk och energifull igen!