lilla älsklingen, 11 dagar gammal. Sovandes...
tisdag 27 april 2010
12 dagar
igår fick jag nosa på S och Ps lilla sötnos. 12 dagar gammal och så otroligt liten och söt! Jag hade helt glömt bort känslan att ha en så liten människa i ens armar. Det går så fort! Och när jag ser tillbaka så kommer jag inte ihåg att han sov. Kändes som att han aldrig sov. Bara åt och skrek. Men ser man på bilderna från den första tiden så var det mest en sovande Elias. Så hur funkar det där nu igen? Är det inte så att det sägs att man förtränger det jobbiga och bara kommer ihåg rosenskimmret? Verkar iaf inte funka för mig. Jag minns dom kaosartade nätterna, onda bröst och en argt fäktande, gallskrikande liten bajsmaskin. Visst var det en häftig känsla och översvallande kärlek som vägde upp för allt, och idag så är det ju en helt annan sak. Men ändå, ska man inte glömma det jobbiga? Är det inte naturens sätt att säkra människans fortplantning?
2 kommentarer:
Grejen med fortplantningen och det är väl ocksà att man màste ha tid och ork att ta hand m det fortplantade, och en dag kommer du tycka att det är värt den dâr första tidens jobbigheter för en ny iten plantas skull.
jo, du har nog rätt syster.
Skicka en kommentar