paniken kom och gick

Igår när jag hämtade Elias på dagis så var han lite ledsen. ville kramas och kramas. så vi satt och mös en stund innan vi gick hem. Men när vi väl kom hem så började Elias panik-skrika. Han skrek i attacker och var helt otrösterlig. Jag fick bära och bära, men ingenting var bra. Det lät verkligen som att han hade ont någon stans. Han skrek som i attacker för att sedan tystna en halv minut eller så. Ju längre tiden gick, desto mer orolig blev jag. Han ville inte äta eller dricka nånting, inte ens mjölk. Då kände jag att det var allvar. Och skriken fortsatte. Jag försökte se om han hade gjort illa sig någon stans, men inget som syntes och ingen feber hade han. Efter en och en halv timma ringde sjukvårdsrådgivningen som försökte hjälpa mig, men öroninflammation trodde hon inte det var, eftersom han skrek i attacker så tyckte hon det var bäst vi åkte in till akuten så vi inte missade tarmvred om det kunde vara det. Så jag ringde Lars som fick skynda sig hem, och jag gick för att byta blöja på Elias. Det var inte det minsta populärt! Men så såg jag att blöjan i princip satt fast i pungen! Stackarn hade ill-röd pung! Inte konstigt han hade ont. Så jag smörjde och smörjde och lät rumpan luftas. Så vart det lugnare. Han var fortfarande ledsen, men inte samma panik. Så pekade han efter en stund mot tvättstugan igen (där vi har skötbordet) så jag gick in och smörjde han igen och sen ville han lägga sig. Lilla, älsklingen gjorde mig så orolig och jag kände mig så hemsk som inte tänkte på att kolla det. Men till sist blev det bra. Efter en liten power-nap var han fit for fight igen, drack välling och var nöjd och glad bara han fick gosa med mig eller pappa.

Jag var dock så tagen efter dagens upplevelser att jag inte förmådde göra annat än att ligga i soffan resten av kvällen.