Vilken otrolig känslochock gårdagen var! Jag var så glad och så lycklig när jag och Lars gick ner längs gången i kyrkan och äntligen fick bli man och hustru. Miriams sång var så otroligt vacker och mina tårar bara forsade. Elias var så härlig och nyfiken under dopet. Kändes så lyckat att vi bjöd på denna överraskning! Så roligt och att de flesta kunde komma och dela denna dag med oss och hjälpte oss att skapa den. Tack alla!
Men så var ju farfar på sjukhus och han blev sämre under dagen. Jag visste givetvis inget, då dom ville vänta med att berätta, men medans vi firade glädje och kärlek så somnade farfar stillsamt in. Farmor och pappa och hans syskon lämnade tillställningen rätt hastigt, och det är ju förståeligt varför. Jag förstår varför jag inget fick veta förräns igår kväll när jag och Lars satt hemma i lugn och ro, även om det kändes konstigt i efterhand. Jag sa till Lars att jag hoppades att farfar inte skulle gå bort idag när ingen var hos honom, men så tittade Lars på mig och då förstod jag att han redan hade gjort det.
På ett sätt är det skönt att han har fått vila nu efter så lång tids kämpande, samtidigt önskar jag att jag hade fått ta farväl. Det är verkligen blandade känslor idag. Så mycket glädje och så mycket sorg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar